IX

Presidenten kom inte för att möta oss men vi fick en liten tjuvkik på hans limousin iallafall. Besöket på presidentens palats var intressant. Vi fick en guidad rundvandring och besökte några av muséerna där man har målningar och skulpturer på de som varit kejsare i landet. Så vilka målningar möter vi på presidentpalatset i Delhi? Målningar på vita engelsmän och deras societetsfruar. Jotack, kolonialismen. Så absurt egentligen. Foton ej tillåtna inomhus tyvärr.

Presidentpalatset

Jag och Mahatma. 

Hoppfullhet formulerat på taxibil.
Önskar att hoppet infinner sig snarast även i de kretsar som ej åker taxi. 

Jag är nu hemma och sitter återigen i min soffa och försöker knyta ihop allt som hänt och bearbeta alla intryck. Det kommer att ta sin tid. Efter en lång resa utan att ha sovit en blund på nästan 30 timmar var jag helt utmattad igår när jag kom hem. Jag kommer hem med upplevelser från en resa som berört mig i så många olika dimensioner. Det här är en resa som förändrat någonting i mig. Det låter som en stor fet klyscha men det är sanningen. Jag har varit med om två sådana resor tidigare och minnena från de resorna bär jag med mig varje dag och likaså känner jag nu. Minnesbilder har etsat sig fast på min näthinna. Jag tar med mig en bild extra tydligt från en dag då vi satt i vår buss och jag tittade ut genom fönstren. På ena sidan såg jag en lyxig inredningsbutik som vaktades av uppklädda vakter och utanför butiken stod en stadsjeep av märket BMW. Om jag tittade ut åt andra hållet såg jag ett tältläger. En man som urinerade på samma sand som barnen lekte på och en annan utmärglad man cyklande med tunga smutsiga vattentunnor på sin cykel. Återigen "kontrasternas land", det som låter som världens största klyscha, men det är faktiskt verkligheten.

Jag har upplevt glädje, sorg, dans, musik, utbildning, vänskap, förändring, utveckling, stress, värme, väntan, sömnbrist och rotfäste av starka band mellan Stockholm och Delhi. Jag har blivit ännu mer medveten om min position och mitt ansvar som bildad medborgare av ett land i västvärlden. Jag har blivit ödmjuk och tacksam. Jag har fått kunskap och erfarenheter som gör mig rik och upprymd. Jag tackar universum från botten av mitt hjärta som såg till att det blev mitt namn som drogs ur den där potten med ansökningar någon gång i april! TACK.

धन्यवाद. Merlin, Shiney, Smitha, Ashin. Tack. 

VIII

Det är tajt schema här nu sista dagarna! Vi vill ju pressa ut det sista och hinna med så mycket som möjligt. Igår hade vi "ledig dag", alltså inga inplanerade aktiviter så jag drog iväg med några i en taxi som vi hyrde över dagen för 2300 rupies, 300 spänn. För 300 spänn taxi i Stockholm kommer jag ca till t-centralen hemifrån mig på södermalm. Först åkte vi tillbaka till Lotustemplet där vi var första dagen utan att gå in på grund av för lång kö. Igår var vi där halv nio på morgonen, innan portarna öppnades. Vi tog en sväng på en lokal marknad och sen ställde vi oss först i kön. Vi fick ta av oss våra skor och vandra barfota in mot templet och det var en så fin upplevelse att få komma (inget foto tillåtet). Meditation i fokus och allt så rent och ärligt. Vi lyckades även tajma in en bönestund. Lotustemplet är ett Bahaj-tempel, ett tempel som inte är bundet till en särskild religion. Bönestunden innefattade böner från flera olika världsreligioner.

Lotustemplet

Mot Lotustemplet

Sedan drog vi runt till lite andra ställen som vi velat åka tillbaka till med vår egna taxi och så åt vi en god middag.

Idag har vi besökt Deepalaya school. En skola för barn med svåra hemförhållanden som betalar en mindre avgift men också för barn som har det gott ställt hemma. En mix av socioekonomisk status har visat sig ge goda resultat för barnens skolgång. Intressant tycker jag. Skolan drivs även av donationer utifrån och Atenaprojektet som finansierar vår resa donerade en stor summa idag. Skolan har ca 1600 elever, 4-17 år. Det var verkligen rörande att få hälsa på de här barnen. För första gången på den här resan grät jag. Inte för att barnen hade det svårt, utan för att de hade det bra. Fast när jag tänker på alla små barn vi sett gå omkring och tigga med sina ännu mindre småsyskon på axlarna bland fancy bilar inne i Delhi vill jag gråta igen. Och då gråter jag bara av sorg.

Välkomnad med bindi i pannan och blomster i hår. 

Förebilder

 

Förmiddagsrast.

Kör

Dans på Deepalaya 

Rektorn på Deepalaya school

Efter besöket på Deepalaya åkte vi till Kingdom of dreams. En slags park där man samlat mat och kultur från Indiens 14 delstater. Vissa tog massage och shoppade loss men jag nöjde mig med lite mat från delstaten Rajasthan.



Vi fick bråttom tillbaka till hotellet och Delhi är ju inte rätt stad att ha bråttom i så det blev lite stressigt... Ikväll hade vi nämligen bankett, någon slags finare form av avslutningsmiddag. Vi hade bjudit in studenter och lärare från Universitetet som tog med sina familjer och det blev många tal, god mat och bra dansgolv. Så härligt att dansa tillsammans! Ett gäng av de indiska lärarna är i min ålder och våra liv skiljer sig åt väldigt mycket men på dansgolvet är vi samma.

Imorgon är sista dagen i Delhi och jag känner mig redo för hemresa. Vi ska till presidentens hus på besök och det ryktas om att han kommer vara där för att ta emot oss... Vi får la se.

Hennahand!

VII

Alla äger väl någonting från H&M och jag i synnerhet äger väldigt mycket kläder köpta på H&M. Idag fick vi besöka en av fabrikerna där kläderna tillverkas. Även fast jag kände mig ganska förberedd på vad vi skulle möta gjorde det mig väldigt berörd och upprörd. Arbetsvillkoren för många av arbetarna är mycket dåliga. De arbetar långa pass under stor press och i hög ljudvolym utan öronskydd sittandes på smala metallpallar eller ståendes. De som arbetar vid symaskinerna tjänar 920 svenska kronor i månaden. Det är minimilön i Indien, precis så det räcker för att överleva. Alla som jobbar på denna fabrik är minst 18 år. Passen är 8 timmar per dag med en rast på en halvtimme. Varje litet plagg är verkligen ett hantverk och att rika människor i Europa tjänar så ofantligt mycket pengar på detta är verkligen förfärligt och så himla otäckt. 

Broderar för hand.

Tyg, tyg, tyg...

Vi visades runt av en medelålders dam som tillsammans med sin syster ägde fabriken. De arbetar mestadels på beställningar från klädföretag i Europa men även för några lokala klädkedjor. Hon var väldigt stolt över sin fabrik med närmare 600 anställda så jag kan tänka mig att detta var en av de bättre fabriker som finns i New Delhi, annars hade vi nog inte fått komma på besök. Jag upplever ibland att vi blir väldigt ”skyddade” och såklart vill våra vänner här visa upp det bästa av sin stad, särskilt då de alla har varit på besök i Stockholm och sett hur vi lever där. Jag har flera gånger sprungit iväg till publika toaletter tillexempel som ofta är dåligt skötta (jag känner mig lite rutinerad efter tre månader på resande fot i östafrika) men jag har då genast en av våra guider vid min sida som vill gå in och checka av ”if i’ts clean for you”. Jättegulligt, men jag vill inte att de ska tro att vi är här för att döma. Jag har även bett att få komma på besök till sjukhuset där sjuksköterskestudenterna har sin praktik, för att lära mig såklart, men det upplevdes helt enkelt för obekvämt vilket jag bara får acceptera. De berättar för mig att sjukhuset är väldigt hektiskt och smutsigt och jag tänker på min fantastiska praktikplats på Infektionskliniken på Karolinska i Huddinge som jag är tacksam för varje dag. De blir absolut inte sämre sjuksköterskor än vi, men jag önskar att de fick byta sin hektiska arbets- och lärandemiljö till något mer stimulerande.

Ett hundra arbetare syr på symaskin samtidigt som en trasig
ventilationstrumma ekar i det stora rummet. Ingen har öronskydd.   

Broderimaskiner. 

I Sverige snackar vi ingångslöner, särskilt aktuellt i sjuksköterskekretsar då lönen är på stadig uppgång. En sjuksköterska i New Delhi tjänar omkring 50 000 rupies per månad, ca 6000 svenska kronor, det anses vara en bra lön. I de flesta yrken existerar inte ingångslöner utan det är helt och hållet upp till arbetsgivaren att bestämma priset. Glöm lönesamtal, individuell lönesättning eller förhandling. Ta det eller gå. En fattig människa som blir erbjuden jobb kan inte göra det valet. Den äger inte valet att stå upp för sig själv och gå, den tackar och tar emot. 

De flesta som börjar jobba på fabriken saknar utbildning och kan varken läsa eller skriva och de arbetar bakom symaskinerna, vissa har utbildning inom sömnad och då har de andra uppgifter som tillexempel kontroller och storlek och tyg eller så arbetar de med mönster. De som kommer nya in på fabriken går en sömnadutbildning på 45 dagar. Jag frågade om de som utbildar sig får ut lön, det var en dum fråga, jag fick till svar att de är lyckligt lottade för de behöver inte betala för utbildningen. Annorlunda perspektiv. Klädesfabriker skapar jobb vilket är en bra utveckling för landets arbetslösa, men det måste jobbas på lönerna och människovärdet. Det är vi alla som konsumenter delaktiga i. 

Syutbildning

Första hjälpen-lådan.

Det som var bra på fabriken var att arbetarna hade sjukförsäkring för hela sin familj och de som jobbade med vassa föremål och skar mönster och tyg hade bra skyddskläder. Det pågick också förebyggande arbete för att minska stickskador.

Annars har vi åkt mycket buss idag och stått i långa köer.  

Köbildning i Delhi

VI

Hej!

Jag tänkte börja med att berätta lite om gårdagen. Efter flera väldigt intensiva dagar med mycket nya intryck och många kulturmöten var det skönt med en dag med lite luftigt schema och inte alltför mycket planering. Vi hade ett planerat möte inbokat på Svenska ambassaden under förmiddagen. Där kokar det verkligen av arbete och det kändes så roligt att de tog sig tid för ett möte med oss. Vi fick träffa Marcus Holknekt som jobbar med inrikes- och utrikespolitiska frågor på ambassaden och det blev en väldigt informativ och bra stund. Vi pratade bland annat om New Delhis luftföroreningar. Hornsgatan i Stockholm råkade för några år sedan i trubbel då gränsvärdet för partiklar i luften hade överskridits. Hornsgatan hade då 8 på en mätskala som jag inte minns namnet på, New Delhi har just nu långt över 200. Marcus berättade också att New Delhi får i snitt 2000 nya bilanvändare per dag och hela Indien får sju miljoner nya internetanvändare varje vecka. Dessa volymer människor är så ofantligt stora och det känns helt surrealistiskt. Vi diskuterade också hur Indiens regering arbetar med strukturer kring kön och makt för att förbättra situationen för landets kvinnor. Starka kvinnorörelser har växt fram det senaste året och även många nya ungdomsförbund vilka har fått stor inverkan på regeringens arbete. En ung och framåtsträvande kraft slår rot i landet men så gör lika många konservativa unga krafter. Så spännande land att jobba i. Vi har pratat om ”kontrasternas land” och det stämmer verkligen.

Kontrasternas land visade sig även på eftermiddagen då vi hade lite egen tid i Delhi city. Vi gick förbi märkesbutik efter märkesbutik i ett område som byggdes under kolonialtiden för societeten från Storbritannien. Det var härligt att få ströva lite fritt på Delhis gator och få känns pulsen, men dessa klasskrockar är så extrema. 

Fancy New Delhi

Fancy Delhi igen

Vi bor på ett forsknings- och kulturcentrum och det pågår mycket i det stora komplexet. Igår fick jag avnjuta en magisk utomhuskonsert med traditionell indisk musik som liksom bara uppenbarade sig framför mig, vilken grej.

MUSIK

Idag, torsdag, har vi besökt ett sjukhus specialiserat på lever- och gallsjukdomar och även transplantation. Vi fick en väldigt, enligt mig, märklig rundvandring på sjukhuset. Jag har fått se patienter få dialys, levertransplanterade patienter på uppvak, en endoskopi, levertransplanterade barn och akutpatienter. I vårt svenska sjukhussystem hade detta aldrig fått hända. En grupp gymnasiekids från en skola i Stockholm vandrar alltså rakt in på avdelningar med högriskvård iklädda skoskydd och privata kläder. Utan medgivande av patienterna och utan tillräcklig kunskap om vilken vård som ges. Jag tänker så mycket på patientdelaktighet, information och sekretess som utgör ett fundament för den vård vi vill erbjuda i Sverige idag. Väldigt, väldigt egendomligt i mina sjuksköterskestudentögon att det som hände idag faktiskt hände på riktigt, men också så intressant. 

Det fanns även mycket som gjorde mig positivt överraskad på detta sjukhus men självklart så mycket brister när det kommer till hygien, sanitet och smittorisk. Jag behöver inte räkna upp exempel tror jag för att ni ska förstå vad jag menar. Däremot vill jag verkligen försöka ge eleverna som är med från gymnasieskolan lite perspektiv. Vi svenskar jämför med ett av världens mest välfungerande sjukvårdsystem och det borde vara en självklarhet att få lika bra vård var en än befinner sig i världen, men tyvärr stannar det vid att vara endast en vision. Jag skulle gärna vilja lyfta att jag även såg många likheter med den vård som bedrivs på våra sjukhus i Sverige. Lärarna som är med på denna resa berättade att de för några år sedan varit i Indien och besökt sjukhus som de upplevde höll både högre och lägre standard än detta. Jag har som ni förstår inga foton att dela med mig av från detta besök men jag tar med mig det hem i minnet.

Vi har också besökt två avdelningar på sjukhuset på Hamdard University varav en unani department. Unani är traditionell indisk läkekonst. De visade hur man använde sig av leech therapy, alltså behandling av sår och hudsjukdomar med blodiglar. Vi fick också se hur man vakuumbehandlar muskelsjukdomar. Jag tycker att det är så otroligt fascinerande att gammal läkekonst fortfarande har en självklar plats på ett av Indiens mest framstående universitet. Vi besökte också en avdelning där skolan har ett utbildningsprogram som utgår från olika workshops. Sjuksköterskor och läkare kommer från hela Indien och går en sex dagar lång kurs i workshopformat.

Leech therapy

Herb tea in the making

Workshop center

Förlossning på workshop center

Mitt i detta passade vi också på med lite kulturbildning då vi besökte ett monument från 1300-talet. Det är en gammal moské och någon form av annan byggnad. Lite osäkert men coolt. HELA koranen är handkarvad på den långa pelaren.

Födelsedagsbarn, mor och Manju ma'm som är rektor
på sjuksköterskeutbildningen på Hamdard University.

Dagen avslutades med mingelmöte och utbyte av tankar med de indiska studenterna. Mycket roligt och trevligt. Jag mötte en väldig fascination och många frågor angående Sveriges skattesystem samt norrsken. Har inte direkt några expertformuleringar på något av områdena men jag gjorde mitt bästa för att förklara hur det hela hänger ihop…

Hela gruppen här nere utvecklas för varje dag som går. Röda Korsets Högskola, skicka hit alla studenter! Jag växer. lja lyfta fram att jag också sågam att jag också såg mrd var en än befinner sig i världen, men tyvärr ser det inte ut såddsystem

V

Taj Mahal! Sagolikt som en dröm! Och detta konstiga skimmer på himlen av föroreningar mot detta mästerverk. Hela dagen ägnades åt denna resa till Taj Mahal. Längst bak I en skumpig buss mosade jag in mig och där satt jag och tryckte i fem timmar. Vi drog förbi åkrar och landsbygd och väldigt många reklamskyltar för Telenor, mycket märkligt. Då man på många ställen på landsbygden helt och hållet saknar avloppssystem åkte vi förbi väldigt många personer görandes sina morgonbehov ute på åkrarna intill motorvägen. Så otroligt ovärdigt.

Soluppgång över smoggets huvudstad. 

 En specialare med motorvägsåkandet på väg ut från Delhi var att det verkar råda ett helt annat filsystem än vad vi är vana vid. Vi åkte trefilig motorväg, med tre dragna linjer, men varför köra mitt i filen när man kan köra mittemellan och istället få plats med fyra bilar i bredd? Mycket smart och effektivt tyckte jag tills vi några timmar senare såg en bilkrock då hela framfälgen på bilen åkt loss. Alla personer i bilarna var okej.

Här är det ståtliga Taj Mahal!

Lite snett och vint, men påväg in mot Taj Mahal.

Magnifika Taj Mahal.

Västra moskén vid Taj Mahal.

Taj Mahal ligger i staden Agra som beräknas vara en av Indiens minsta städer. Där bor det bara 2.5 miljoner…

Taj Mahal är ett mausoleum som byggdes år 1632 till minne av Mumtaz Mahal, mogulhärskaren Shah Jahans älsklingsfru av många. Mäktig byggnad och området runt omkring var uträknat in i minsta detalj. Dekorationerna både i stort och i smått var otroligt väldetaljerade och att gå in genom porten till detta område kändes overkligt. Att få se och gå in i Taj Mahal var värt den skumpiga bussfärden.

Exotismen från annat perspektiv.

Jag skulle bara vilja dela med mig av systemet kring Taj Mahal. Som indisk medborgare köper man sin biljett för 50 rupier, typ 6 svenska kr. Som europé eller ”västerlänning” köper man en biljett för 750 rupier, 93 svenska kr. Inte särskilt mycket. För dessa 750 rupier fick vi gå före den ca två timmar långa kön in i Taj Mahal. Vi gick alltså förbi flera hundra indier som stod och köade i gassande sol för att komma in. Apartheidsystem lever kvar på så många ställen i världen. Visst, vi betalade mer även då det är helt orimligt att jämföra valutor på detta sätt, men frågan vi bör ställa oss är om vi hade haft möjlighet att köpa de andra biljetterna, hade vi gjort det? Tror faktiskt inte det hur jag än vrider och vänder på det. Vi hade betalat oss in. Precis som vi från Europa gjort långt sen kolonialtiden. Fullständigt vidrigt.